Berättade jag om att jag var på ett gympapass för ett tag sedan, det var förresten den 11 September, the day!

När allt började om man kan säga så när det handlar om MCR?

Det var i alla fall en vikarie som skulle ha passet eftersom Jenny fortfarande var sjuk. Det hade blivit lite fel så det var två vikarier där, men kvinnan som aldrig varit hos oss innan körde sitt pass och tro det eller ej, men den nästsista jobbiga låten var ingen mindre än Bulletproof Heart med älskade MCR! Min första reaktion var "WHAT är det inte Gerards röst jag hör??" - Jo fan det är det!! Shit, shit, shit! En MCRlåt på ett jympapass på hemmaplan! Detta måste betyda någonting! Jag värdade också så jag gick och höjde volymen på låten.

Sedan sjöng jag med som bara den:

"...just turn up the speakers, sing like no one's listening, dance like nobody's there..." och det gjorde jag! Vart enda ord, hängde inte alls med i rörelserna som man skulle göra, jag blev helt ställt och kunde inte koncentrara mig!

Tårarna brände bakom ögonlocken och i början stod jag bara och gapade.

Efteråt när jag läst informationen var jag tvungen att säga att jag var så glad över att hon hade med den låten! "Jag såg det!", sa hon "Du sjöng med i hela låten" "Ja det är mitt favortiband" ... "Och vet ni idag har dom funnits i 11 år!" sa jag "Oj då, det visste jag inte, du har koll! Det är bra det", sa hon då.

 

"No matter how bad it gets, don't give up. Always keep running. We will always be there for you. Just turn up the speakers, sing like no one's listening, dance like nobody's there. Keep running. Always keep running!" - Gerard Way