Dag tre, Tisdagen, då var det frukost på hotellet sedan bussresa hela dagen mot Polen. Vi besökte dock ett minnesmonument för Sovjetiskasoldater innan, sedan var det lång resa, vi stannade några gånger då och då. En gång åt vi på McDonald's och stannade och köpte småsaker. Varje gång vi skulle gå på toa så satt det en kvinna utanför och tog betalt, en gång var det en man också som tog betalt! Bra att det inte bara var kassa kvinnojobb!
Vi kom senare fram till hotellet, då orkade vi inte göra några byten med rummen, medan Julia och Amandas rum var precis mittemot vårat. Vi åt middag på hotellet, det var ungefär samma mat som dagarna innan, alltid soppa till förrätt, dock olika sorters soppor.

Det jobbiga med att bara ha en nyckel var att Erica och jag var på olika ställen under kvällen och det blev då kaos om nån gick och la sig innan... men det gick ändå bra.

Onsdag. Den stora dagen. Auschwitz-dagen!
Vi åkte bussen dit, vi började vid Auschwitz, där vi hade en kvinnlig guide som pratade engelska med polskbrytning. Vi skulle ha haft två guider men det hade blivit fel, så vi hade fått en polsk guide också, vilket inte funkade!
Vi hade hörlurar på oss, det var väldigt konstigt att gå omkring där och titta på tegelbyggnaderna som föreställde barracker, där hade tydligen Polska Armén hållt hus innan det blev ett läger. Jag tror att det är Auschwitz-Brikenau som man tänker på när man tänker på Auschwitz. Men i alla fall vi gick runt där ett långt tag, anteckande, det var mycket att ta in, det äckligaste var att se alla skor, väskor, allt hår och alla tillhörigheter! Man började fundera på vem som haft de olika sakerna, det var så mycket av allting!

Efter det åt vi lunch på en restaurang och sen åkte vi till Birkenau, som var gigantiskt, där barrackerna var gjorda av trä och som skulle ha rymt 52 hästar men där 400-700 pers bodde. Det var bara så skumt, jag trodde att man skulle gå runt och gråta, men det gjorde man inte, det var för konstigt, man förstod inte, man var väl förberedd också, varnad och påläst. Men när man fick se foton på familjer som varit där och såg hur stort det var då kändes det... usch. Jag tyckte att det luktade bränt var jag än gick, det kanske bara var inbillning?
(Några dagar senare reagerade jag, började gråta, då förstod jag vad jag varit med om, tror jag)

Vi åkte hem och jag hade lite kontakt med Sverige, sen åkte vi till en äkta Judisk restaurang och åt, det var ett band som spelade också. Det var spännande att vara där.