Jag satt precis och lyssnade på ett radioinslag från P3 star, som är från innan MCRkonserten i Stockholm, då  Denize får träffa de finaste människorna!
Jag är så avundsjuk och jag är så himla glad för hennes skull.
Jag sitter och gråter här i rummet. Floder. Och så rinner näsan.
Jag kände igen allt som hon sa, t.ex att folk inte orkar höra när man snackar om MCR hela tiden.

Nu får man ett litet hopp om att de har läst mina brev!